Klockan 12.00 var jag hos barnmorskan för mitt veckobesök. Kontrollerna var bra som vanligt.
Blodtryck: 120/60
Sf-mått: 36 cm
Hb: togs inget
Redan veckan innan hade vi tillsammans bestämt att barnmorskan skulle göra en hinnsvepning om babyn fortfarande inte kommit.
Sagt och gjort. Rebecca gjorde hinnsvepningen. Hon sa att jag var öppen 2 cm och hon kunde känna lillens huvud. Jag upplevde att hon var lite väl försiktig och inte tänjde lika mycket som barnmorskan som hinnsvepte mig med Theo.
På vägen hem hade jag lite mensvärk men inte lika kraftiga som med Theo så jag hade inga större förhoppningar.
Eftermidagen gick utan några känningar. Jag lagade middag och på kvällen var vi inne en stund hos min syster som bor på samma gata som vi. Även om jag inte kände något där och då var något annorlunda. Passade på att städa toaletten när jag kom hem. Skrev också en lapp med punkter på vad P skulle ta med och påminna mig om när vi åkte till förlossningen.
Jag gick in och duschade, la mig sedan i sängen och tittade en stund på TV.
Exakt 22.36 fick jag en sammandragning som kändes mer än alla de andra. Har levt med upp till 10 sammandragningar/timme de senaste månaderna men just denna var kraftigare. En halvtimme senare fick jag en till. Även om jag bara fått två lite kraftigare sammandragningar kände jag direkt att förlossningen var på gång. Ställde jag mig i duschen igen. Där fick jag några värkar till. De blev kraftigare och kraftigare och kändes mer än då förlossningen startade med Theo.
Duschen blev kortvarig för jag längtade ut för att kunna koppla TENS-apparaten som jag hyrt på Rund och Sund. Värkarna fortsatte men kom med ganska långa mellanrum, 10-20 min. De blev inte heller direkt regelbundna. När klockan var 02.00 kom värkarna med 4-10 minuters intervall och jag kände ett väldans tryck neråt. Blev så osäker på hur långt förlossningsarbetet egentligen kommit. Jag hade inte haft så många värkar sammanlagt, samtidigt som det nästan kändes som om jag började få krystvärkar. Ringde förlossningen i Lund. Barnmorskan där trodde att förlossningen var på gång. Ja, det tvivlade jag inte alls på men frågan var hur länge jag skulle klara och våga vara hemma. Kom överens om att vänta 1 timme till.
Vid 03-tiden hörde jag hur jag själv började låta som vid krystvärkar och jag kunde inte hålla tillbaka krystimpulserna. Ringde min syster som vi bestämt skulle passa Theo när vi åkte in. Hon kom inom ett par minuter
Vi kom till förlossningen strax efter 03.00. Togs emot av en varm, trygg barnmorska som konstaterade att jag var öppen 5 cm och hade en sk hinnblåsa. En del av de intakta fosterhinnorna med vatten hade tryckt ner i slidan och babyns huvud tryckte på ovanför det. Detta förklarade de prematura krystvärkarna för jag kände verkligen som om babyn skulle komma när som.
Vid inskrivningen tyckte jag värkarna var så kraftiga och TENS.apparaten gav inte mycket lindrig. Jag bara längtade efter lustgasen. Barnmorskan skulle bara lämna rummet för ett ärende. Lovade att komma så fort jag ringde och ge mig lustgasen för hon ville vara med när jag tog den första gången. När hon var ute fick jag först en värk som jag andades mig igenom. Tyckte nu att värkarna var värre än de någon gång var under hela förlossningen med Theo. P ville ringa på klockan men jag ville vänta lite. Tänkte att barnmorskan skulle komma snart igen och ville inte störa. När nästa värk kom med ännu mer smärta var de tankarna som bortblåsta. Kastade mig över klockan, fick lustgasen och precis som vid förra förlossnignen så kändes det som himmelriket. '
Krystkänslan tilltog mer och mer och barnmorskan tog håll på hinnorna. Babyns huvud var dock så långt nere och täppte till så jag kände inte att det kom ut något vatten.
Tyckte krystkänslan bara fortsatte och ställde mig på knä i sängen och hängde över huvudändan vilket hjälpte en del. Efter en stund kunde jag inte stå emot krystkänslan. Satte ena foten i sängen och krystade med. Barnmorkan bad mig lägga mig på sidan. Jag var öppen 10 cm och det vara bara att köra på.
Eftersom Theo togs med sugklocka och jag aldrig riktigt hann krysta själv med honom så var denna upplevelse helt ny för mig. Måste erkänna att jag tyckte det var på gränsen till hanterbart. Krystkänslan var överrumplande och trots att jag kämpade rejält så tog det lite tid. Blev otrolig torr i munnen och jag bad P att ge mig vatten efter varje krystvärk. Barnmorskorna ville inte att jag skulle ta lustgas under krytandet men jag fick ta ett par andetag mellan. Efter en stund kom vi inte längre i sidoläget och jag sette mig upp istället. Krystade på men det var precis som om den bredaste delen av barnets huvud inte ville komma förbi. Ena barnmorskan la sig på min mage och tryckte på magen vid nästa värk. Detta gjorde inte mer ont utan kändes snarare som en lättnad för jag kände hur det hjälpte. Ett par krystvärkar till och sedan kom han ut. Onsdagen den 3 april klockan 05.59 mötte vi honom första gången - vårt helt underbare lille son. Världens finaste lille kille precis som sin storebror. 3710 g och 53 cm underverk!
